Foto: Vlah Dumitru

Geni och sammanhang

Kan världens främste nå fram?

Gene Weingarten på tidningen The Washington Post gjorde 2007 ett experiment med Joshua Bell, en av världens främste violinister.

Bell spelar för utsålda konserthallar med biljettpriser på tusentals kronor.

Denna dag spelade han på en tunnelbanestation i Washington DC under rusningstid.

Han tog med sig sin Stradivarius ”Gibson ex Huberman” tillverkad 1713 under den italienska violin-skaparens guldperiod. Fram till idag låter inga violiner så fantastiskt som dem Antonio Stradivari tillverkade på 1710-talet.

Just denna violin är på grund av sin finstämdhet en av de värdefullaste instrumenten som någonsin tillverkats. Värde 35 miljoner kronor.

Joshua beslutade att starta med ”Chaconne” från Johan Sebastian Bach’s Parita No. 2 i D Minor.

”Inte bara ett av de mest framstående stycke musik som någonsin skrivits, utan även en av de största bedrifterna som skapats av en människa genom tiderna” enligt Bell.

Varje förbipasserande hade ett snabbt beslut att fatta – stannar du och lyssnar på ännu en gatuartist eller rusar du förbi med en blandning av dåligt samvete och irritation?

Joshua framförde flera av sina klassiska stycken under loppet av 45 minuter.

Under den tiden passerade 1.070 personer.

Av dessa gav 27 honom pengar och sju stannade för att lyssna. De flesta gav honom endast ett par småmynt.

Man skulle kunna argumentera att alla pendlarna var stressade för att komma i tid till jobbet. Men när tidningen intervjuade dem så visade det sig att de flesta inte alls hade bråttom.

En man som köpte lotter den morgonen mindes lite vagt att det var ”någon kille som försökte tjäna lite pengar”.

Ägaren till ett skoputsare-säte klagade på att musiken var för högljudd och tänkte ringa polisen för att få honom att sluta.

”Det var en underlig känsla att folk faktiskt ... ignorerade mig” sade Bell och skrattade åt sig själv.

Om en enastående musiker spelar fantastisk musik och ingen lyssnar – var han egentligen bra då?

Man skulle kunna säga att Joshua blev kontext-saboterad.

I ett konsertsammanhang uppfattas Bell som något mycket värdefullt och åtråvärt. Han är oklanderligt uppklädd. Han är omgiven av en orkester på en vacker scen. Programmet berättar om vilka platser han spelat på och alla priser han blivit tilldelad.

På tunnelbanestationen var allting omkring honom förändrat. Han var klädd som en gatumusikant och stod bredvid en papperskorg.

Musiken var den samma. Begåvningen var den samma. Samma virtuos. Men sammanhanget ett annat. Det gav upplevelsen ett annat värde.

Olika förutsättningar skapar olika värden.

Vad förväntar vi oss?

— André

Läs hela den fascinerande artikeln av Weingarten på The Washington Post.

Psst! Vill du ha ett mejl någon gång i månaden med liknande funderingar kring kommunikation och varumärke? Låter kanonbra – lägg till mig!